Own projects

CHINO. Introduktion till utställningen (som det nån gång var) på svenska.

CHINO. (texten av Jukka Male, översättningen Peter Lodenius)

Jag kom första gången till Barcelona redan 1991. Jag mötte inte Katalonien, och inte heller folkgruppernas hets mot varandra. Efter en kort rundvandring fann jag mitt i stan en öppen plats där ett helt kvarter rivits ner.

Skvären med jordgrund var kantad med stenpelare och fastsydd i staden. Den var som ett småstadstorg, mitt i storstan. För varandet erbjöd den ett gott läge, och för alla möjliga avvikanden.

Var och en som rör sig på skvären är mera intresserad av sig själv och sin egen utkomst än av olika kulturers självständighet eller samhörighet. Bosättare i denhär delen av stan är droger, prostitution och det värsta brottet av alla: fattigdomen. Jag hade stigit in i Chino, samhällets källare.

På Sant Ramon, gatstumpen som löper längs med fältet, finns det fyra barer: Las Marinas, Porto Pi, La Barra och el Disco, och bredvid dem en frisörsalong och en kondomkiosk, runt hörnet en restaurang och sen några hotell och rum att hyra. Dit styr tillfälligt bekanta sina steg, för en stund, för att slösa eller förtjäna lite pengar. Där stod allt slags folk vid bardiskerna och hängde, efter ett tag även jag.

På den sandiga sårskorpan restes senare två nya och fula hyreshus, så avskalade att man kunde föreställa sig dem som flyttlådor inpaketerade i sig själva.

Nu finns det mindre utrymme, krassare, men platsen har kvar sin karaktär av ett lustens väntrum. Mest syns mänskohandeln som förs på gatan, horeriet, prostitutionen. Prostitutionen indelas områdesvis i olika stilar. Dethär är kvinnornas territorium, på männens villkor.

I denhär delen av Chino säljer ett tiotal kvinnor sig själva. Försäljningen sker direkt på gatan. Här säljs inte kärlek, inte ens kort glädje. Glädjen får man fantisera ihop själv. Här säljs knull, fucky-fucky.

Kommersen är som hetast när kvällen ännu är varm, för att sen svalna mot natten. De som säljer sig själva förflyttar sig sakta mot turiststråken i hopp om större inkomster. Vad som helst blir vackrare på natten.

Prostitutionen och dess omfattning avslöjades för mig så småningom, samtidigt med andra obekanta saker. Enligt en uppskattning verkar över 50 000 prostituerade i Barcelona. Min kunskap om den är begränsad, jag har bara rört mig inom de trettio meter mellan las Marinas och la Barra. Resten av staden är för mig fortfarande så gott som okänd.

Varje miljö utvecklar sin en egen moral. I Sant Ramon vet folk inte mycket om varandra. De känner inte till varandras namn, eller adresser, inte nödvändigtvis heller kön. Närheten som följer av att komma för nära är farlig. Nödvändigt är endast varandet, och det är omöjligt att vara utan att vara någonstans.

Chino är en del av ett större projekt som går ut på att studera människor i olika omständigheter och miljöer.

Några nogranna ord av dag- och nattböckerna från CHINO-distrikten:

Några nogranna ord av dag- och nattböckerna från CHINO-distrikten:

Några nogranna ord av dag- och nattböckerna från CHINO-distrikten:

Itziar dör i AIDS, tobaken tar livet av Miguel. Livet går att förutspå, och döden likaså. Itziar har försökt begå självmord flera gånger. Livet skrämmer, såsom också döden .

Jag besökte Miguel två gånger på sjukhuset. Det fanns en röd lapp hans dörr: Entré endast tillåten med ansiktsskydd. Hans lungor är svårt inflammerade. Han ser ut som sin död, en hopkrympt kropp inuti ett uttorkat skinn. Av livet är endast natten kvar, de bleka ansiktenas månlandskap.

Läpparna ber om en cigarett. Inte har jag, röka får han göra hemma, cigaretter får man i varje bar. Miguel bär en gravsten på bröstet. På den är redan hans föräldrars initialer tatuerade, Miguel Ortiz och Josefa Santana.

Augusti är lika varm som rummet. En död fjäril på fönsterbrädet rör sig endast av vinddraget. Vingarna blickar uttryckslöst. Jag stirrar allvarlig tillbaka.

Miguel släpptes ut från sjukhuset redan samma vecka. Eller slängdes ut, som han uttryckte det. Livet tar inte slut när man väntar, det slutar oväntat.

Mariluz bröst är små. Så små som den fattiga har råd med. Könet har hon bytt, men posten kommer ännu till Francisco.

Den vindögda katten väsnas i ugnen. Mariluz stängde in den för att skydda den vita duvan som är ännu viktigare. Lyckligtvis för katten är ugnsluckan på glänt; förutom att ropet tränger ut, tränger luften in.

Mariluz visar mig foton av under. Un milagro, som hon säger. Nånting rött svävar i mörkret ovanför helgonbilderna. Filmen har exponerats av något annat än det jordiska. Den f.d. estradisten har blivit katolsk häxa.

Idag går vi upp på taket där hennes tredje altare är beläget. De två övriga är i hennes lägenhet, i tamburen och på den lilla balkongen. Vi ska be och diskutera med Jungfru Maria, Meli, Mariluz väninna, har problem med sin älskare.

Vi väntar tills jorden intar en sådan vinkel att solen ser ut att vara i horisonten. Allt måste vara perfekt: “Ingenting är nästan“, citerar Mariluz ur en indisk film, “No hay nada casi

Porto Pi stängdes för renovering. Varje krog på Sant Remon steriliseras. Porto Pi var den sista i turen. Nu är den också död. De nya krogarna inhandlas som kakel och träimitation. Inget görs för hand. Inte ens ett misstag får dem att se intressanta ut

Ögonbrynen talar ögonens språk. Jag tror hennes ögon. Merche kastade bara en blick på mig. Min språkkunskap är i blicken. Vi småler. En höggravid flicka går förbi och frågar mig: “No quieres fucky-fucky?”

Fernando kör förbi i sin rullstol, stannar, backar och vinkar. Han hälsar militäriskt, gör honnör. Inom mig gör jag samma sak. Vi tycker om varandra. Han har sin rullstol och sin gata där han spenderar sina nätter, hans platser på jorden. Jag har inga.

En gång, på förstahjälpskliniken, blev han förbannad när jag började tvätta av de klibbiga handtagen på hans rullstol, vilka jag skulle ha varit tvungen att hålla i för att köra honom tillbaka. Han hade blivit under en bil och hade blod över hela kroppen. Rullstolen hade tappat ett hjul. Och trots allt detta hade han energi att bli sårad. Jag förundrade mig, och när han bara fortsatte att gräma sig gick jag.

På kvällen grät Paquita över sin hemlöshet. Och över sin döda mor och sin far som var omgift och inte ens ville se sin dotter. Smärta som kommer till ytan när man är riktigt full. Antonio gjorde oss sällskap och bjöd på nästa omgång. “Me gusta el sangre”, Antonio tycker om blod. I sin ungdom deltog han i alla slagsmål. Nu är han tre före sextio.

Mari José ligger på sängen och sover den utmattades sömn, och Dvärg-Carmen löser korsord vid det smala bordet i tamburen, den enda lampan som brinner är läslampan. Båda väntar på att nästa par ska komma in. Dethär är en öppen lägenhet; kvinnorna kommer hit med män, betalar för rummet, tar åt sig det som erbjuds, och letar efter nya män.

Mari José städar rummen efteråt, tömmer papperskorgarna på ditslängda kondomer, snyggar till, och slätar ut ihoptvinnade lakan. På bordet står ett par rullar hushållspapper som används för att torka utrunnet liv från sängkläderna. Rummen bör vara rena.

Fyra barer på trettio meter. Ensamma karlar super folk fulla, folk som oftast talar till mig utan att veta vad de säger. Orden borde inte tala, de ljuger mera än människan.

I två barer är kaffekokaren trasig, i de övriga två fungerar de ännu. Serveringen har inskränkts till starkare viner, sprit eller öl. Eller läsk och vatten, om det är vad man vill dricka. Jag går till Porto Pi för att dricka en cortado, som Ramón betalar.

In kommer Gitarrspelaren med sin kompis. Båda är berusade. Spelaren lutar sig över mig och talar vad fyllan tillåter. Mina kinder darrar och stänks av hans tal.

Han har aldrig gått med på att låta sig säljas, vilket jag tror och högeligen respekterar. Han är en lysande sångare och en ypperlig gitarrist. Enligt sina egna ord behärskar han alla språk, vilket jag inte tror. Och han ljuger aldrig, vilket jag inte heller tror, eftersom alla ljuger, om inte medvetet så omedvetet.

Efter en sömnlös natt vill någon ännu klockan halv sju på morgonen ta livet av någon för mig okänd Antonio. “Puta, puta madre! Tu eres muerto! Te mato! Antonio, te mato! Putaaaa!”

Jag tittar ner på gatan. Jag ser på skrikhalsens blick att Antonio bor i huset bredvid på samma höjd som jag. Händerna gestikulerar föraktfullt, mannen gormar för full volym. Skriket pågår fem minuter, och sen ännu femton. Sen är det tystare. Jag försöker sova.

I min korta dröm lärde jag mig hästens språk. Vi samspråkade riktigt bra, hästen om bröd, jag om vädret. Vi höll oss i drömmen till våra vardagsmanér.

Nacha säljer sig själv där transvestiterna samlas, på andra sidan stadsparken. Oftast i bil, och snabbt. Ibland stannar kunderna över natten i Nachas lilla rum i Chino. Yvonne bor i samma bostad.

Nachas rum är enkelt och asketiskt, nästan bara en säng. På väggen finns en lampa som den mörka natten färgat blå, vars uttunnade sken ger föreställningarna oskarpa, skumma konturer. Den döende månens sken, olyckligt vackert.

Nacha dömdes under Francos tid nio gånger för homosexualitet. Oftast för två eller tre månader, ibland för ett år. Man kunde aldrig på förhand veta vilken dom som allt efter omsändigheter fälldes från domarens läppar.

Nacha beklagar sig över att Mariluz inte längre talar med henne, fast de var bästa vänner. Nacha bor i samma trappa en våning högre upp. Hon säger att Mariluz skulle döda henne om hon bara förmådde.

Idag blev Mariluz helgalen. Från en flera kilo tung havrepåse strödde hon korn omkring sig. Knäböjande, emellanåt ballerinalikt sträckande på sig mot solen hävde hon ur sig besvärjelser. På gatan härmade folk hennes rörelser och undrade över mängden säd som hon sådde på gatan.

Stadens duvor fröjdade sig förstås. Äntligen talade nån duvornas språk. Långa befjädrade böner hade hörts. Statyskitande grå småänglar flög omkring i sitt paradis ännu sent på kvällen, och var lyckliga.

En portugisisk kvinna erbjuder sina bröst för fotografering, “Soy portugesa”. Stora och fasta. Jag förvånas över förslaget som kommer från en okänd. Ingen tid att tänka efter. Jag tar avstånd inom mig, men kan inte ta avstånd.

Jag har alltid varit skeptisk inför nakenbilder, men idag är det åter igen min sista dag här. Jag lever anefter. På det första hotellet släpps vi inte in. Jag försöker ge upp, men kvinnan ger inte efter.

Vi går annanstans, betalar mindre, och ingen undrar. En man i ljusblå klänning släpper in oss, och tar tusen pesetas av mig. Vi har nu ett rum och en säng. Vi reglar dörren.

Säkert undrar någon över min smak. Kvinnan skryter hela tiden över sina bröst. Hon vill ha pengar av mig, “Inte mycket, femtusen pesetas. Det är inte mycket, jag har fått tjugotusen i min ungdom”.

Förutom en underlig rädsla känner jag ingenting då jag ser brösten. Jag ser bara två åkerfält med ett djupt dike i mitten. Ovanför åkrarna ser nån på mig och talar om sin landsbygd. Jag beundrar inte, men lyssnar snällt.

Jag fokuserar inte på brösten, de syns ändå. Hon har dragit skjortan över huvudet. Vill inte att ansiktet ska synas. Och jag som trodde mig ta ett porträtt. Skjortan ser ut som ett par underbyxor som växer ut ur halsen.

Hon tittar på mig genom tyget. Dethär är hennes förslag. Jag är inte dummare än hon.

Jag tycker att vi båda är lika dumma.

Higinio (Birgitte på kvällarna) är på permission från fängelset. Nu har han ett kort skägg eftersom han inte på kvällarna behöver se ut som den perfekta kvinnan. Han blev tre gånger fast för att ha hyrt ut sängar i sin frisörsalong till horor. Han blev dömd till böter på en halv miljon pesetas. Pengar har han inte så han betalar med tid på calle Entenza. – Fyra månader som fängelsebarberare, med helgerna lediga.

Miguel gav tillbaka tusen pesetas av de två han lånade igår. Jag gav dem åt Yolanda, som lovade dem tillbaka genast då hon får nästa kund. Adele lånade igår tvåtusen till mat, som säkert försvann för all evigthet. Här är alla i penningknipa.

En vindögd kvinna sitter stilla vid fönstret som en bakelse och ser ut över kanten på sitt sherryglas. Det ena ögat är av glas. Hon kastar en blick på mig. Det är svårt att se förbi glasögat. Det stirrar på dig tillsammans med det riktiga.

Yolanda kom senare för att fråga efter mera pengar, eftersom hon inte hade fått någon kund. Jag gav ännu femtusen för rumshyra, och trehundra till bröd.

Det finns ingen horisont i Sant Ramons landskap, himlen är en smal strimma över taken. Naturen är inte mycket mera än ljuset som stirrar ner från himlen, skuggorna som rör sig över väggarna, dagarnas heta värme som senare försvinner i natten eller fukten i luften som blir till regn. Och de evinnerliga flugorna, som kåta flyger mellan mänskorna och hundarnas lämningar.

Ramón anser “Maigel” vara farlig. Maigel vrängde sitt namn till engelska för mig. Egentligen är han Miguel. Liksom sin far kallas han för Chino. Han hotade mig tidigare med en brödkniv; det fattades en bild från bilderna jag gav honom.

Polisen tvingade honom senare upp mot väggen och beslagtog kniven. Han hade redan hotat andra.

Chino ser alltid ut som om han letade efter nån när jag ser honom på Sant Ramon, som en sårad tjur insläppt på arenan. Det haltande steget försöker uppnå någonting som han inte klarar av med blicken. Den kantiga kroppen påminner om en snöman som gått vilse i värmen.

Han har för vana att råka illa ut. I mellanåt ligger han hemma, skadad i knivslagsmål. Nu, lite innan jul förra året, fördes han till sjukhuset av samma orsak som den andra Miguel: lungorna gav upp. Konditionen är ändå en annan mans, och Chino vill rymma från sjukhuset.

De bifogade små bilderna är från min första resa, i mars 1991, då skvären ännu hade en öppen och byalik karaktär. Mänskorna var okända, och redan för den skull fascinerande.

Utdrag ur de första dagarnas dagboksanteckningar:

Dag eller natt. Ett egendomligt ödsligt fält. Som en by. La Barra. De flesta människorna fulla igen. Ansikten fårade av livet. De kan inte leva någon annanstans. De rinner som små vatten i det stora vattnet. Mycket av dethär människovattnet.

Staden måste se på mig länge innan den känner mig. La Barra. Tärningarna klirrar så gott som oavbrutet mot bardiskens stenimitation. En stor solfjäder pryder den för övrigt nakna väggen. Den enda mat som syns i baren är den torra korvstumpen som hänger från brandsläckaren.

Jag tuggar på en nöt och räknar i hur många stycken den går. Efter sex bitar blir de så små att det är detsamma om de är åtta, tio eller elva. Alla går vi i bitar och fogas ihop på nytt.

På den bakre väggen hänger två porträtt: den ena av en hund, den andra av en häst. Jag ser hunden ligga på trappan, hästen ser jag inte till.

“Natten igår var underbar. Vi var på ett fint hotell alldeles vid havet. Vågornas dån hördes hela natten i rummet, vi sov nästan inte alls.” Maricarmen tycker om Antonio. Han är fijo, stadig kund, och dessutom en gentleman.

Maricarmen har en fjortonårig son, själv är hon trettioett. Jag tycker att hon ser ut att vara tio år yngre. Jag säger det och det roar henne.

Jag besökte Chino på nytt under påskveckan 1997.

Choni hade dödats på Plaza Robador och identifierats först på kläderna. Mariluz hade slutgiltigt vräkts från sin bostad. Jag besökte Chino på söndag. Samma kväll arresterades han.

Trettio knivhugg över hela kroppen. Eldsvåda i bostaden. Rån. I den ordningsföljden.